Den dagen kan komma då min kropp ligger blek på ett vitt lakan på ett sjukhus och läkarna fastställer att min hjärna inte fungerar, då jag stuckit mig på alla taggar och törnar livet gett mig...
Ge då mina ögon till en man som aldrig sett en soluppgång eller kärleken i en människas ögon. Ge då mitt hjärta till någon vars eget hjärta bara gett henne ändlösa dagar av smärta. Ge mitt blod till en tonåring som drogs fram ur bilvraket, så att han får uppleva och se sina barn leka. Ge mina njurar till en människa vars liv vecka efter vecka är beroende av en maskin. Ta mina ben, varje muskelfiber och nerv ur min kropp och finn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat barn att gå. Utforska varje skrymsle, ta mina celler om det behövs, så en pojke kan heja på sitt favoritlag och en döv flicka får höra regnet smattra.
Bevara mina minnen, ty jag såg den tid då man fortfarande kunde se solnedgången i den tidiga morgonen. Bränn det som blir kvar av mig och sprid askan i havet. Om ni måste begrava något, begrav då mina misstag, fel, svagheter och fördomar. Bara för att jag redan smakat på livets bittersöta vin får någon gärna utnyttja min kropp, men glöm inte att bevara min sista önskan om att ge mitt liv till någon som behöver det mer.
Sörj ej att jag är en av alla döda människor; minns istället de glada stunder vi haft, eller kunde ha haft, och finn någon att dela den glädjen med.
Jag är inte lika romantisk som du, så jag har i stället kommit till samma slutsats från den negativa sidan: Jag brukar tänka att när jag dör blir min kropp i normalfallet farligt avfall. Äckligaste sortens farligt avfall, i princip. Så allt som den kan bli som är bättre än hyperäckligt farligt avfall är bra: Organdonation, övningskropp för läkarstudenter, balsamerade organ för utställning eller forskning, vad som helst.
SvaraRadera