"Att inte minnas vem personen var - den man ville dela alla minnen, tankar och upplevelser med? Jag vet hur det är. Kärleken har beskrivits på så många sätt förut - och inget är mer fel än det andra. Kärlek är den där oemotståndliga längtan efter en annan människa - just den där lilla perfekta känslan av att allting är som det ska vara - att det inte finns något som helst fel i världen."
Rummet var fortfarande tyst utöver ljudet av respiratorn som höll mig vid liv.
"Vet du hur det känns?"
En bil passerade på vägen utanför sjukhuset.
"Att inte komma ihåg smaken av alla kyssar? Eller vad personen man älskade skulle ha skrattat åt?
Alla drömmar man haft, alla tankar tillsammans - varenda liten handtryckning... Sådant som var så självklart... Är nu så otroligt stort."
Jag blundade en stund. Minnet var helt blankt.
"Jag vill leva igen... Det där livet som jag vet att jag levt. Men jag vill inte leva om det precis som det var - jag önskar jag hade levt som jag ville, medan jag kunde."
