Markera, läs, bry dig inte, avmarkera

Varför slutar jag inte tänka?
Kan det inte vara slut, om någon säger att det är så?
Kan inte allt bli bra, och tankarna försvinna?

Varför måste jag tänka att det är orättvist?
Att säga ifrån EN gång borde väl vara okej? Särskilt om hon sagt ifrån två gånger innan - utan att något blev sämre? Varför måste det ta slut för att jag säger någonting? Jag vill ha en förklaring, men vill samtidigt inte dra upp det igen. Jag vill inte ha det såhär - en enda liten vidrig, förgiftande, äcklande, brännande, svidande, helvetisk, förbannad, djävulsk, dödande, skadande, outhärdlig, olidlig tanke! Helvetes jävla skit!


Det skulle aldrig bli såhär, vi skulle aldrig bli jag, aldrig. Att vara två har satt så djupa spår i mig. Jag kommer aldrig glömma, jag vill aldrig glömma. Snälla, snälla.
Jag är aldrig arg - det kunde jag säga före idag. När eurofin av ett "självmord" lagt sig, och noradrenalinet sätter in igen. De knivskarpa tankarna av hat och kärlek på samma gång. ETT FÖRBANNAT JÄVLA MISSTAG att bara EN GÅNG säga ATT MAN MÅR DÅLIGT - och att efter det MÅ ÄNNU SÄMRE.
Jag är så jävla arg just nu. Samtidigt är det svårt att säga att jag någonsin har känt mer kärlek, eller så mycket hat. Jag hatar dig, för att du gjort detta. Jag älskar dig för ALLT annat.
Ord räcker inte till, ingen handling heller.