Förvrängt

Han hade aldrig varit rädd för mörkret. Aldrig för ljud som huset gav ifrån sig när han var ensam hemma. Han var därför inte rädd denna gången heller, när han gick ner för trappan i mörkret.
Efter att ha hämtat ett glas med vatten, såg han i ögonvrån en figur som stod i hans vardagsrum. Fel.
Det skulle inte finnas någon eller något just där - han var ensam hemma, och det skulle inte komma hem någon på åtminstone ett par dagar.
Fel. Men han såg figuren helt klart nu.
Fel. Så svarta ögon kan inte stirra på en utan att man flyr.
Fel. All kraft sögs ut ur honom.
Fel. Tusentals nålar i hans medvetande.
Fel. Att vilja fly, men oförmögen att röra sig.
Fel. Det borde vara ljusare - det var mörkt förut, men nu var det kolsvart.
Fel. En hand över ansiktet.
Fel. Man kan inte dö såhär.

A Beautiful Mind

Is love really nothing more than what we share with somebody at a fixed point in life? And if so, then why do we ever stop loving someone?

Morphys lag

Vissa människor gillar man, andra gillar man inte. Man undviker oftast de senare, men vill tillbringa tid med de första. Vissa människor gör att man gillar sig själv mer. Andra glömmer en. Oftast händer det senare. Varför sker det som är negativt oftare än allt annat? Ifall man trivs med det som är bra - varför fortsätta med det som är dåligt? Som att sitta på en pedistal, och förneka att man förtjänar det.